how shuld i know?
nu har jag tränat färdigt. Dagens träning var välldigt annorlunda, speciellt om man tänker på våran fysträfning. Vi skulle ut och springa elljusspåret ute i Borgstena. Vi kom till fotbollsplanerna och frågade snällt om vägen. Vi började springa och tänkte följa den gröna markeringen, vilket vi nu i efterhand aldrig skulle gjort. Den ledde oss till en kohage där vi kubba igenom när vi mötte små kalvar och en mamma. Vi hittade färksa älgspår ute i skogen när vi bara kom längre och längre bort och önskade att vi inte skulle stöta på bjässen. Vid det här laget så höll jag Olivia stenhårt i handen och släppte den inte förens vi hade kommit ut ur skogen igen. Men våran runda var inte slut efter älgspåren...
När vi kanske hade sprungit halva vägen, kanske 30 minuter, så skulle vi givetvis gå igenom kohagen igen. Erika som är ganska van vid kor eftersom hon har några jämte sig ute i Gingri så skulle hon och Olivia springa fram till kon och samtidigt klappa och ropa. Denna ko mamma hade tre meter långa hårn och var stor som ett berg och ställde sig på bakbenen när dom började springa och jag trodde att det var ute med oss. Men vi vände snabbt på klacken och sprang allt vad vi kunde åt det andra hållet, fortsatte springa och sedan hörde vi bara en massa muande. Jag vänder mig om och ser tjuren komma bakom oss. Mitt hjärta flög upp i halsen och benen bar mig för livet skull när vi kutade igenom nästa kohage tills vi kom till en å. Där fick vi ta ett stort hopp över och sedan krypa under elstängsel och sedan kunde börja gå i normal takt igen. Snacka om att det var en springrunda som jag sent kommer att glömma!
På tal om sent, så kanske jag borde lägga mig nu och sova mig pigg tills i morgon. Vilket fint och långt inlägg det blev, men vem vill inte missa en bra skräckhistoria?!
Puss!
När vi kanske hade sprungit halva vägen, kanske 30 minuter, så skulle vi givetvis gå igenom kohagen igen. Erika som är ganska van vid kor eftersom hon har några jämte sig ute i Gingri så skulle hon och Olivia springa fram till kon och samtidigt klappa och ropa. Denna ko mamma hade tre meter långa hårn och var stor som ett berg och ställde sig på bakbenen när dom började springa och jag trodde att det var ute med oss. Men vi vände snabbt på klacken och sprang allt vad vi kunde åt det andra hållet, fortsatte springa och sedan hörde vi bara en massa muande. Jag vänder mig om och ser tjuren komma bakom oss. Mitt hjärta flög upp i halsen och benen bar mig för livet skull när vi kutade igenom nästa kohage tills vi kom till en å. Där fick vi ta ett stort hopp över och sedan krypa under elstängsel och sedan kunde börja gå i normal takt igen. Snacka om att det var en springrunda som jag sent kommer att glömma!
På tal om sent, så kanske jag borde lägga mig nu och sova mig pigg tills i morgon. Vilket fint och långt inlägg det blev, men vem vill inte missa en bra skräckhistoria?!
Puss!
Kommentarer
Trackback
